emma

3 augusti 2011 22:53

hoppas det blir bättre med din dotter! fortsätt gärna blogga jag tror det är nyttigt för måånga att läsa det du just skriver . älskar din blogg ! ska be för din flicka . kram

Karin

8 augusti 2011 12:05

Hej!
Tack, för ditt fina brev. Det värmde!
Kram

anonym

24 juli 2011 22:51

Hejsan, hur går det nu? Brukar kika in här några gånger i veckan i hopp om att du skrivit något, hoppas det går bättre för din dotter. Styrkekramar till henne och eran familj!!

Karin

8 augusti 2011 12:04

Just nu går det faktiskt lite bättre.
Kram

j

13 juli 2011 18:10

Styrkekramar till er!

Karin

8 augusti 2011 12:04

Tack!

E.

6 juli 2011 09:08

Hej.Jag är 15 år och ska börja nian. Jag är själv sjuk i anorexi.. och jag vet hur förfärligt det påverar familjen, min mammas liv har rent ut sagt blivit förstört. Att se sitt barn ligga nära dödsbädden och inte veta om jag kanske skulle sluta andas på natten. Och JAG kände mig tjock, stor äcklig. Min hjärna hade stängt av, jag visste inte vad som var verklighet. Jag vsste inte att min omgivning mådde skit. Jag fattade inte. Men tillslut fick jag behandlng, utan den hade jag inte funnits idag. Jag har gått upp i vikt,jag är inte nära döden längre. JAG MÅR SÅ MYCKET BÄTTRE I HUVUDET, såååå mycket bättre. Jag mådde piss, skit, förjävligt under första tiden av behandlingen. Men jagbehövde verkligen den, och nu kämpar jag vidare. Fortfarande på behandling, men nu har jag öppenvård, innan var jag på behandlingshemmet varje dag och fick lära mig att äta samtidigt som jag drack näringsdrycker. Det har räddat mitt liv, och jag ser ett ljus i att bli frisk nu. Jag tror din dotter behöver riktig vård. Snabbt. Man kan tyvärr inte vänta för länge med anorexi, den tar ingen paus. Inget sommarlov. Helvetes träsksjukdom!!!!!!
Jag stödjer er, jag vet vilket helvete ni har. Men det GÅR att ta sig ur det, din dotter KAN klara det. Men jag vet att orken försvinner ibland, eller alltid. Jag vet det.
Snälla,sköt om er. KRAM!

Karin

8 augusti 2011 12:03

Tack för ditt fina brev. Och så glad jag blir när jag läser att det vänt för dej! Min dotter har också blivit bättre.

Susanne H.

1 juli 2011 10:41

Hej! Har följt din blogg, och undrar så mycket varje dag hur det har gått sen!? Har själv en dotter på 15 år med anorexia sen ett par månader och där det ännu inte vänt, vet hur det känns att vara mamma i det läget med allt vad det innebär av ångest och maktlöshet... Tänker på dej, kram Susanne.

Karin

8 augusti 2011 12:02

Tack.

Pillan

31 maj 2011 22:02

Hej!
Jag läser din blogg ganska ofta!
Undrar hur ni har det?
Kram Pillan

Karin

6 juni 2011 00:33

Det går tungt just nu.

Anette

31 maj 2011 14:24

Hej! Jag befinner mig i samma situation. Min dotter påbörjade sin behandling i Mars,hon är 14 år. Vill bara sända dig en stor kram.Jag vet hur otroligt jobbigt du har det just nu-dygnet runt.Man slappnar aldrig av.Håller tummarna att din dotter blir frisk. MVH // Anette

Karin

6 juni 2011 00:33

Kram

anne

23 maj 2011 13:37

Hej. Ville bara säga att det finns hopp, efter ha lidit av olika ätstörningar i ca 13 år tog jag mig ur det, jag ahr varit på ett flertal behandlingar och andra sjukhusvistelser men det gick inte förens jag fick insikten själv. Tyvärr är det svårt att stå brevid, men det enda råde jag kan ge dig är att ''bara'' stå ut. Din dotter kommer komma till insikten och då kommer det att gå, det kan jag lova dig. Under 5 års tid ansågs jag vara ett hopplöst fall, men jag hade en mamma så som du som gjorde oerhört mycket för mig, och tappade aldrig hoppet. Jag om någon ve hur tufft det är för dig och din dotter, men bara ni aldrig slutar tro kommer det att gå. Kräkningar, svält, överaktivitet, hetsätningar, vad det än kan vara kommer att få sitt slut. Jag trodde aldrig det för några årsedan men nu är jag frisk och fri från min anorexi och bulimi. Jag kan rekomendera capio anorexicenter i varberg där jag hade min sista behandling 2008, det var min räddning. Ta hand om dig, jag önskar er all lycka i framtiden!

Karin

6 juni 2011 00:32

Så underbart! Det ger mej kraft.

Lotta

18 maj 2011 22:36

Hej Karin,

Jag har suttit och lusläst din otroligt berörande blogg. Jag lider verkligen med dig och din familj och förstår vad ni går igenom. Jag är en26 årig tjej som led av anorexi när ag var 13-14 år. Det var riktigt illa och min mamma fick precis som du bära ett enormt lass. Hon kände sig många gånger helt uppgiven och jag eller min anorexi behandlande henne helt utan respekt och utan förståelse för hennes känslor. När du beskriver din dotters beteende och tankar så känner jag igen mig så väl från när jag var en liten tjej och sjuk. Jag blev helt frisk och man kan bli helt frisk. Det som hjälpte mig väldigt mycket och min mamma var att vi hade en extremt ärlig relation, det verkar ni också ha och du verkar ju ha koll på vad som sker inuti din dotter. Det är enormt viktigt att påminna den som är drabbad av anorexi om livet som det var innan man blev sjuk och att ständigt prata om exakt vad hon känner och lära henne att alla hennes sjuka tankar är fel, att hon känner fel och att hon måste lita på dig. Tjat från föräldrar lönar sig men förståelse för hennes tankar är enormt viktigt. Vidare så fick jag när jag var sjuk citalophram, det kanske din dotter redan har fått utskrivet, men om inte så är det värt ett försök med antideppresiva som kan ta bort de värsta anorexitankarna. Det jag skriver kanske inte är ngt nytt för dig men jag känner verkligen med dig... Det är en riktigt jävla vidrig, energistjälande sjukdom och kräver enormt tålamod för att bemästra, men den går verkligen att övervinna! Som sjuk måste man komma över ngn slags inre tröskel och våga lita på sin omgivning. För att göra det måste man prata och älta sina anorexitankar! Jag kommer ihåg att jag trodde att jag aldrig skulle bli fri från min sjukdom, men på ngt sätt så fick jag nog tillslut, var så otroligt ledsen över hur mitt liv hade blivit, så det fanns tillslut ingen annan väg ut än att kämpa emot anoreximonstret.
Jag fick aldrig återfall från anorexin. Jag levde många år efter anorexin under principen att äta efter klockan, balanserat och bra, lite av allt. Men sen släppte även det behovet och idag är jag så normal man kan bli med kosten. Skriver detta bara för att du skall veta att det verkligen kan bli bra. Hoppas din dotter kommer ut det hemska tankarna så snart som möjligt!

Karin

6 juni 2011 00:32

Just nu är det tungt.

Sofia Nornerg

17 maj 2011 21:13

Hej! Det här är kanske inte direkt en fråga, utan mer en komplimang. Men jag gillar verkligen din blogg. Jag heter Sofia och är 16 år och har själv haft anorexia under en tid, och jag känner verkligen igen mig i de situationer som du och din dotter har. Jag ville bara säga att din blogg är väldigt bra, och motiverar mig att fortsätta kämpa vidare för mig och min mammas skull. Mvh Sofia

Karin

6 juni 2011 00:31

Det låter helt fantastiskt. Men kom ihåg att du ska kämpa för din egen skull. Du har ett liv. Förstör det inte med att kräkas eller , med att låta bli att äta. Tänk, så många möjligheter du har.
Att vara underviktig gör dej bara trögtänkt och utan förmåga att uppleva livet. Det är ingen väg. Min dotter har haft ett tjockt långt och fantastiskt hår. Nu är det tunt och glanslöst och det skedde nästan över en natt. Hennes hud är torr och börjar få sprickor. Du kanske tänker att jamen så är det inte för mej, då kanske jag inte riktigt har anorexia. Men det sitter i huvudet och är den dödligaste psykiska sjukdomen. De flesta dör av att hjärtat stannar. Anorexia är bara ett helvete för dej själv och andra.
Börja att äta. Tänk att det är nu du ska börja. Inte om en timme eller i morgon. Det är nu. Du är 16 år det är nu du ska njuta av hela ditt fantastiska jag. Du är en helt underbart fantastiskt fin människa. Njut av det och kasta mat på anorexiamonstret. Kämpa! Jag vet att du klarar det.