Direktlänk till inlägg 20 februari 2011

Jag är rädd.

Av Karin - 20 februari 2011 22:52

Hon är rastlös. Det är söndag. Jag lagar mat och hon går fram och tillbaka i köket för att se vad jag lägger i grytan. Hon är vänlig hela tiden och har nästan en glättig röst. På radion spelar dom Eva Cassidys version av ”What a wonderful world”. Hon sjunger med, tillsammans sjunger de ljuvligt vackert. Jag betraktar henne  medan jag skalar morötter och hon dansar och sjunger på köksgolvet.


Det gör så ont i min kropp att se henne i en liten stunds obekymmer. Fruktansvärt ont. Det går inte att säga när det gör ondast. När hon är lycklig eller när hon gråter? För det gör ont när hon är ledsen också. Det gör faktiskt ont nästan hela tiden. ”I see skies of blue and clouds of white. The bright blessed day, the dark sacred night. And I think to myself, what a wonderful world”. Hon sjunger inlevelsefullt. Mitt i sången stannar hon upp och frågar lite anklagande;

- ”Varför ser du så ledsen ut mamma”.


Vad ska jag svara på det? ”För att du ser så lycklig ut när du dansar och sjunger och det får mej att bli ledsen därför att det påminner mej om hur det borde vara hela tiden. För att ditt hår numera är stripigt och glanslöst, inte tjockt och glänsande. För att dina kindben sticker ut och ger dej ett spöklikt utseende. För att du förstör ditt liv. För att jag älskar dej så mycket. För att du har det satans anorexiamonstret i din kropp som allt för ofta äger dina tankar och styr hela vår familjs liv. För att det nästan är outhärdligt att se på dej, för att jag älskar dej så mycket. För att jag till och med snuddat vid tanken att det kanske skulle vara bättre för dej att få dö än att leva detta ångestfyllda liv. Och för att jag skäms över mej själv att jag tänker alla dessa tankar”.


Men så svarar jag inte, i stället så säger jag; ”För att jag… för att jag… är rädd”. Hon bryter en lite bit från wasaknäcke som ligger i brödkorgen som står på arbetsbänken, stoppar den i munnen, tuggar och sväljer. Sedan ger hon mej en snabb kram och säger allvarligt; ”Mamma du har ju sagt att man kan inte vara modig om man inte är rädd”.


- ”Det är sant”, säger jag, och måste ändå le åt hennes alltid så snabba tunga.

- ”Men vad är du rädd för då, frågar hon och bryter ytterligare en liten bit från wasaknäckeskivan som ligger där knosad i brödkorgen.

- ”I morgon är det ju vägning och jag är rädd för att du har gått ner ännu mer i vikt”. Jag sätter på kranen och börjar skala mandelpotatis. Vattnet är lite för kallt. Så mina händer blir röda.


Hon skruvar upp volymen på radion och till doften av kokta morötter och stekt kött, fortsätter hon att sjunga innerligt och vackert…

”The colors of the rainbow, so pretty in the sky”.


Hennes lillebror kommer in i köket, de tar varandras händer och låtsas att dansa tryckare.”Are also on the faces of people goin' by”.

Genom fönstret ser det säkert ut som om vi är en vanlig lycklig familj som ska äta en vanlig söndagsmiddag.

”I see friends shaking hands, saying, "How do you do?".


Om jag oroar mej för vad som ska hända nästa minut, om en timme eller i morgon kan jag ju aldrig vara glad nu. Så jag får försöka vara glad nu.

”They're really saying,  I love  you."

Jag får väl hålla andan. I morgon är det vägning. I dag är det sång.

 
 
elin

elin

21 februari 2011 13:34

riktigt fint skrivet överallt, det kan inte vara lätt jag har familje medlemmar som också har svåra sjukdommar...

http://www.mittlivomframtid.bloggplatsen.se

 
Fröken Svår

Fröken Svår

21 februari 2011 13:48

Skriv en bok. Du kan verkligen uttrycka dig helt sjukt vackert i denna misär.

Jag hejar på er!

http://biancalagerlof.bloggplatsen.se

 
Johanna

Johanna

21 februari 2011 16:03

Det smärtar mig enomrt och läsa din inlägg. Alla mina tankar går till er! Och jag hoppas innerligt att er flicka skall bli fri från skiten!

http://lifeofjohanna.bloggplatsen.se

 
barbieevelina

barbieevelina

21 februari 2011 16:48

Fin blogg kika gärna in på min och ställ en fråga i min frågestund :)

http://evelinawassman.bloggplatsen.se

 
Kristin!

Kristin!

23 februari 2011 08:42

Hej katrin! faktiskt första gången jag är inne här på din blogg, hittade den av en slump på fb när en annan person gillade din blogg, o jag blev så himla berörd av det du skrev och hur din livsstil är idag med ditt barn som har denna hemska sjukdom!

Jag har själv en svår sjukdom jag ej kommer bli bra ifrån, så jag förstår dig i varrenda ord du skriver, o att se sitt barn ha detta vad ont det gör att se sitt barn må såhär, men jag ska ge dig 5 ord som kommer slå in inom sin tid och dem är att:

Din dotter kommer bli frisk!

Eftersom du är en sån stark människa, fortsätt vara det för det klarar du, önskar dig all min lycka till dig och din dotter, för jag vet hon kommer bli frisk och ni kommer vara en lycklig familj!

Varma kramar kristin!

http://Kriistiinjonsson.blogg.se

Karin

24 februari 2011 20:54

Hej!
Jag är mycket glad för din kommentar. Det betyder mycket att veta att du läser.
Kram

 
Ingen bild

Maja

24 februari 2011 11:23

Detta är också första gången jag är inne här, upptäckte den av en slump. Du skriver så otroligt vackert och är superbra på att beskriva, jag börjar nästan gråta. Har själv en kompis med anorexia som hon kämpar hårt mot med hon håller på och bli bättre.
Önskar dig all lycka och krama din dotter från mig!!

Karin

24 februari 2011 20:53

Hej!
Jag är mycket glad för din kommentar. Det betyder mycket att veta att du läser.
Kram

 
Mie

Mie

25 februari 2011 05:10

Du kan verkligen förmedla känslor med dina ord.
Få förunnat men så många till glädje.

http://www.hejsarinnan-mie.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Karin - 24 januari 2016 09:57

Mamma – till – Anorexia   Förord   I flera år av vårt liv hade anorexian den största platsen, dagar och nätter ägde Anorexian min dotter, mig och vår familj. Under denna kamp, med matscheman och terapisamtal skrev jag ner mina tan...

Av Karin - 23 januari 2016 20:09

Det är tre år sedan jag slutade skriva. Kanske för att det vände. Skrivandet var ett sätt för mig att orka. Nu skriver jag på en bok utifrån bloggen. Jag vill tacka er alla som skrivit till mig och uppmuntrat mig att fortsätta att berätta om hur det ...

Av Karin - 29 september 2013 08:20

Det småduggar ute och vi står i hallen och tar på oss regnkläder för att gå ut med hunden och kanske ta en sväng förbi affären. Ute är det + 5 grader och precis på väg att mörkna. Vi går en stund i tystnad. När vi kommer till övergångsstället får vi ...

Av Karin - 3 november 2011 01:24

Det känns som om vi är på rätt väg.

Av Karin - 11 augusti 2011 10:28

Jag ligger i sängen och läser aftonbladet. Det är en artikel om ätstörningar och anorexia. I vänsterspalten rekommenderar de några bloggar. Jag läser följande text; "Precis när vi kommer fram till bilen så kräks hon. Jag reagerar knappt. Så hemskt....

Ovido - Quiz & Flashcards